Om boken: 2015 / Har du glömt hur man pratar? Förr räckte det alltid med att vända på andra sidan för att bli av med tvångssömn. Men inte nu. Jag hade den här drömmen regelbundet, flera gånger under sommaren, och varje gång var det svårt att ta sig ur den. Jag reste mig till och med för att gå på toaletten, gick sedan in i köket för att dricka vatten, satte tyst ett tomt glas på bordet och stod framför fönstret i en minut och tittade ut ur mörkret när månen lyste upp siluetten av ett havtornsträd i grannens trädgård. Men jag var fortfarande omgiven av karaktärer frusna i förväntan, jag kände fysiskt ett samband med dem: drömmen låg under en genomskinlig verklighet, retade mig som ljusa tandköttsinlägg under det tonade plexiglaset, och så fort jag lade mitt huvud på kudden , det skulle fortsätta, med en lätt överlappning bakåt så att jag inte tappar tråden. Jag såg drömmen som den enda tittaren på en videobutik där det som händer på skärmen saktar ner när du är distraherad; duken väntar tålmodigt på att fördjupa dig i varje sekund av sändningen. Det är omöjligt att förbli oengagerad här. Drömmen upprepade exakt, som jag minns dem, händelserna från en dag som hände mig för lite över ett år sedan, den femtonde juni två tusen och ett. Varför återvänder jag dit och vad vill jag ta med mig? – Jag ställer en fråga och ger mig samtidigt instruktioner, täcker mig med en filt. Jag går in i denna flod igen, läser pojkens liknelse, vars innebörd jag måste reda ut.